Mimmi

.. Medicinera ungdomar under 18-års ålder är riktigt fel? Var ute nyss och promenerade med min gode vän och vi pratade om det här, med motivering att den personen har haft det svårt när personen vuxit upp och har väldigt länge fått gå till bup och såna mottagningar. Personen säger att dom här människorna har väldigt länge försökt ge personen medicin, utan att veta vad felet faktiskt är. Man kan inte bara slänga åt någon som mår dåligt lite piller och sedan förvänta sig att personen ska må bra. Särskilt i tidig ålder. Jag menar nu inte att det är fel för att det alltid slutar dåligt och att man inte mår bättre utav det, för det vet jag att det är inte sant. Men jag tycker att det är jävligt dumt att t.ex en 15-åring som mår dåligt ska gå runt och vara fullproppad med piller för att kunna funktionera, när de aldrig ens fått reda på andra sätt som kanske funkar bättre. En människa som som känt sig psykiskt svag redan som liten har ändå alltid en chans att må bättre ju mer livet förändras under uppväxten. Jag tror att medicinering vid för tidig ålder fångar ungdomen kvar i tankarna om att det är hopplöst, eftersom att det är, vad jag kan tycka, väldigt lätt att känna att ja om jag måste käka piller då MÅSTE det vara nåt fel på mig. Eftersom det kan kännas som en väldigt extrem åtgärd. Men nuförtiden ses det så himla lätt på sånt här, det kan man förstå så fort man slår på tvn; "har du ont i huvudet, ta det här pillret, då känns det garanterat bättre!" "har du magbesvär, ta det HÄR pillret!"

Jag tar själv nästan aldrig något sånt för att jag tycker att det är väldigt onödigt. Tar man för ofta alvedon kan man säkerligen bli immun mot det till slut och då öka dosen för att det inte sker någon förändring och det är nog inte så hälsosamt. Inte med tanke på hur mycket biverkningar det finns. 
Jag är av åsikten att man kan förändras bara man har viljan. Och jag tror att den här viljan försvagas då man redan vid tidig ålder fått för sig att man är dum i huvudet och inte klarar någonting utan medicin. OBS, Nu talar jag inte om diagnoser som t.ex adhd, då medicinering faktiskt är nödvändigt, jag menar folk som lider av exempelvis depression och som har haft en jävligt svår och tragisk uppväxt och dylikt. Man kan inte radera sin barndom, särskilt inte med piller. Att lägga den bakom sig är inte att radera den, utan att acceptera att det har varit så men att man går vidare och det tror jag ör den sundaste vägen ur det hela. Att acceptera det. Inte omfamna och se på det med värme, särskilt om det inte funnits någon värme. Det är dumt att försöka inbilla sig att det nog inte var så farligt, se på det med allvar, men fokusera ändå på NUET. 

Jag lider av depression, dock inte så grov men jag har jävligt svårt att se det positiva och meningen i saker och ting och mår dåligt otroligt ofta. Detta är mestadels pga att min syster avled för ganska exakt 2 år sedan. Jag kan ge mig fan på att om jag skulle gå till någon sån mottagning, så skulle de föreslå att jag tog något mot ångesten jag har. Men redan från början, när det precis hände, försökt att acceptera det och pratat om det, skrivit om det. Att förneka det är inte svaret. Jag vet att om jag hade grävt ner mig i det redan från början, så hade det kunnat gå jävligt dåligt och det hade inte min syster velat.

Svaret är inte att bedöva känslor med piller och sådant, känslor är jävligt nyttigt, även om det kan kännas förjävligt. Att gå runt och må bra hela tiden, det är inte mänskligt och det finns inte ens. Alla mår dåligt, ska man då börja medicinera alla jävla människor som finns? DET, om något, vore jävligt sjukt.

Hoppas att någon tar sig tid och läser det här, för det är ändå är en jävla viktig sak som många inte ens tänker på, men som är bra att ha i åtanke.
Med det sagt så ska jag gå och ta mig en macka.